Bosse
Mornarna här hemma är rätt lika varandra.
Klockan ringer, man snoozar ofta lite för länge, försöker dra upp Selma ur sängen, sätter på barnkanalen, plockar fram frukost och jäktar iväg till skolan med henne.
Några gånger i veckan hoppar jag in på Coop Karlfeldtsplatsen efter att jag lämnat Selma. Det är nämligen inte ofta jag börjar jobba på en gång, så antingen åker jag hem och äter frukost i lugn och ro eller så köper jag med mig till jobbet. Ibland finns det frukost hemma men man vill ändå lyxa till det med lite nybakat, så var fallet denna morgon.
Parkerade cykeln utanför och tog av mig solglasögonen för att se vilka farbröder det var som satt på bänken utanför. In och plockade åt mig det jag skulle ha, sen ut för att låsa upp cykeln.
Samtidigt som jag låser upp cykeln så hör jag någon skratta/snyfta bortifrån "gubbänken" utanför. Eftersom jag inte hörde vilket av ljuden det var så blev jag lite nyfiken och tittade till. Det är en yngre kille som jobbar/praktiserar inne på Coop och som varje morgon brukar stå utanför och prata med gubbarna utanför. I samma veva som jag märker att han gråter så hör jag honom säga:
"Bosse är död!"'
Jag förstod direkt vem han pratade om. Bosse Andersson, han som alltid brukade sitta där utanför om mornarna med sin rollator och han som jag tittade efter innan jag klev in i affären. Han var alltid på gott humör fast man märkte på honom att han inte alltid mådde så bra. De gånger han satt och pratade med flera andra på bänken blev det bara att jag morsade, annars brukade jag stanna och prata lite med honom.
Bosse var materialförvaltare i mitt fotbollslag när jag var 16-18 ungefär. Han var den som gick runt och lättade upp stämningen när andra tränare var för seriösa i sitt jobb för att tänka på sånt.
Hade man gjort en dålig match eller rentav varit bänkad så minns jag att Bosse var den som lade märke till att man gick och hängde med huvudet efteråt och var snabbt där med några uppmuntrade ord och en hand på axeln.
När vi var på fotbollsresa till England med laget så minns jag att Bosse och de andra ledarna kom tillbaka från en pub- restaurangrunda en kväll. De hade varit på ett ställe som hette The Swan och där hade han köpt en liten sovenir till en av killarna som hette just Svan i efternamn. Kommer ihåg hans något blandade reaktion där, självklart var han glad över att få en liten present men samtidigt förstod han väl inte riktigt vad han skulle med den där svanen till!
Men det var så Bosse var, omtänksam och ville alla väl.
Med folk man inte träffat på länge så kan det ju bli så att man tvekar med att heja för att man tänker, "kommer de verkligen ihåg mig?". Så har det speciellt varit för mig då jag är medveten om att jag inte tog direkt störst plats i varken omklädningsrummet eller klassrummet. Med Bosse har jag alltid varit "Salle", vart vi än sågs och hur många år som än gått sen senast.
När sen Selma började skolan och man stannade till på Coop så blev det att vi träffades mer regelbundet. Han brukade ofta avsluta med "Var rädd om dig, Salle", med en nästan lite sorgsen ton och som om det skulle vara sista gången vi sågs.
Sista gången vi sågs så blev det bara ett hej, men det betydde att han hade folk omkring sig. Vilket var skönt att se, då han verkade ensam i övrigt. Coop-medarbetarens reaktion visade också på hur omtyckt han verkade vara.
När jag cyklade hem i den skinande morgonsolen så var det tur att jag hade solglasögonen på mig, för det kom faktist ett par tårar.
Vila i frid, Bosse.
Klockan ringer, man snoozar ofta lite för länge, försöker dra upp Selma ur sängen, sätter på barnkanalen, plockar fram frukost och jäktar iväg till skolan med henne.
Några gånger i veckan hoppar jag in på Coop Karlfeldtsplatsen efter att jag lämnat Selma. Det är nämligen inte ofta jag börjar jobba på en gång, så antingen åker jag hem och äter frukost i lugn och ro eller så köper jag med mig till jobbet. Ibland finns det frukost hemma men man vill ändå lyxa till det med lite nybakat, så var fallet denna morgon.
Parkerade cykeln utanför och tog av mig solglasögonen för att se vilka farbröder det var som satt på bänken utanför. In och plockade åt mig det jag skulle ha, sen ut för att låsa upp cykeln.
Samtidigt som jag låser upp cykeln så hör jag någon skratta/snyfta bortifrån "gubbänken" utanför. Eftersom jag inte hörde vilket av ljuden det var så blev jag lite nyfiken och tittade till. Det är en yngre kille som jobbar/praktiserar inne på Coop och som varje morgon brukar stå utanför och prata med gubbarna utanför. I samma veva som jag märker att han gråter så hör jag honom säga:
"Bosse är död!"'
Jag förstod direkt vem han pratade om. Bosse Andersson, han som alltid brukade sitta där utanför om mornarna med sin rollator och han som jag tittade efter innan jag klev in i affären. Han var alltid på gott humör fast man märkte på honom att han inte alltid mådde så bra. De gånger han satt och pratade med flera andra på bänken blev det bara att jag morsade, annars brukade jag stanna och prata lite med honom.
Bosse var materialförvaltare i mitt fotbollslag när jag var 16-18 ungefär. Han var den som gick runt och lättade upp stämningen när andra tränare var för seriösa i sitt jobb för att tänka på sånt.
Hade man gjort en dålig match eller rentav varit bänkad så minns jag att Bosse var den som lade märke till att man gick och hängde med huvudet efteråt och var snabbt där med några uppmuntrade ord och en hand på axeln.
När vi var på fotbollsresa till England med laget så minns jag att Bosse och de andra ledarna kom tillbaka från en pub- restaurangrunda en kväll. De hade varit på ett ställe som hette The Swan och där hade han köpt en liten sovenir till en av killarna som hette just Svan i efternamn. Kommer ihåg hans något blandade reaktion där, självklart var han glad över att få en liten present men samtidigt förstod han väl inte riktigt vad han skulle med den där svanen till!
Men det var så Bosse var, omtänksam och ville alla väl.
Med folk man inte träffat på länge så kan det ju bli så att man tvekar med att heja för att man tänker, "kommer de verkligen ihåg mig?". Så har det speciellt varit för mig då jag är medveten om att jag inte tog direkt störst plats i varken omklädningsrummet eller klassrummet. Med Bosse har jag alltid varit "Salle", vart vi än sågs och hur många år som än gått sen senast.
När sen Selma började skolan och man stannade till på Coop så blev det att vi träffades mer regelbundet. Han brukade ofta avsluta med "Var rädd om dig, Salle", med en nästan lite sorgsen ton och som om det skulle vara sista gången vi sågs.
Sista gången vi sågs så blev det bara ett hej, men det betydde att han hade folk omkring sig. Vilket var skönt att se, då han verkade ensam i övrigt. Coop-medarbetarens reaktion visade också på hur omtyckt han verkade vara.
När jag cyklade hem i den skinande morgonsolen så var det tur att jag hade solglasögonen på mig, för det kom faktist ett par tårar.
Vila i frid, Bosse.
Kommentarer
Trackback
