Erik skriver...

Därmed sätter vi väl punkt för den här bloggen. Tills vidare.

Fixar tacos och "efterätt" samtidigt som jag kollar på den spännande matchen i handboll mellan Sverige och Ungern på mobilen.

Sa jag att jag just nu tvättar också?


Killar kan!

Ganska väntad seger pa 200 meter, det enda som var spännande var väl om det skulle bli världsrekord eller inte. Inget rekord men 3 x Jamaica på pallen!

 

Semester, balkong, regn, infravärme, café, kaffe, OS.

 

 

Har tidigare sett folk på facebook använt appen Runkeeper och lagt ut sina löprundor och tider till allmän beskådan och tyckt att det vart helt ointressant att läsa om hur långt de sprungit och hur fort...

MEN nu har jag iaf själv laddat ner denna app och använt den för första gången idag när jag åkte inlines. Den verkar riktigt bra!
Sen behöver man ju inte lägga ut resultaten på facebook hela tiden.....

Har man hörlurarna i så hör man vart femte minut en röst som talar om hur långt man åkt/sprungit, hur länge man hållt på och medelhastigheten per timme. Rätt kul och ett bra sätt att pusha sig själv när man är ute.

När man är färdig så ser man "resultatet" i mobilen men man kan också gå in på deras sida och läsa lite mer om vad precis gjort.



Lite drygt 1.7 mil blev det alltså idag efter att cirkeln slöts vid infarten till Skjutbanegatan efter 1 timme och 5 min.


Man kan också läsa om höjdskillnaderna som varit under vägen.


Där ser man ju ett klart samband med tiden på uppförsbacke resp. nedförsbacke.

Under den andra kilometern var det som mest nedförsbacke (och pigga ben iofs!) och det var den snabbaste kilometern på 3 min och 6 sek medans det under den 9:nde kilometern var som mest uppförsbacke (Hovdestalund?) och längst tid.

Blir till att använda fler ggr om man ska ut och springa eller för att slå sitt rekord på samma inlines-runda!

Stort att Sverige vann Eurovision igen, efter 13 år.
Utklassning också!

Ännu större att hon kommer från Västerås.....och från Gryta....och från samma gata!

Det hade man inte trott när man satt där hemma i vardagsrummet och kollade på gamla inspelade festivaler från 1988 och framåt....att ett par hus bort, i Jonas gamla hus, bodde en liten tjej som senare skulle vinna hela skiten!
Riktigt stort och overkligt!

Många bra låtar i tävlingen detta år.
Fastnade för Albaniens tjej. Vanligtvis skulle jag bara ha tyckt att det var "en skikande tjej med tråkig låt" men det var nåt speciellt med den.

Serbien avfärdade jag också snabbt som "tråkig ballad", medans Emma tyckte att den faktist tog sig efter ett tag och det är bara att hålla med. Det var en riktigt bra ballad!

Kul att såna låtar kan stå sig i konkurrens med andra mera spektakulära nummer. Att Estlands ballad kom 6:a var dock en liten överraskning.

Cypern var en sån låt som snabbt blev en favorit och lades till på Spotify-listan....men det var innan man hörde henne live. Hennes röst var väl inte riktigt klockren.... Så det var ingen överraskning att hon "bara" hamlade i mitten till slut.


Final i nybyggda arenan i Solna nästa år då?

Mornarna här hemma är rätt lika varandra.
Klockan ringer, man snoozar ofta lite för länge, försöker dra upp Selma ur sängen, sätter på barnkanalen, plockar fram frukost och jäktar iväg till skolan med henne.

Några gånger i veckan hoppar jag in på Coop Karlfeldtsplatsen efter att jag lämnat Selma. Det är nämligen inte ofta jag börjar jobba på en gång, så antingen åker jag hem och äter frukost i lugn och ro eller så köper jag med mig till jobbet. Ibland finns det frukost hemma men man vill ändå lyxa till det med lite nybakat, så var fallet denna morgon.

Parkerade cykeln utanför och tog av mig solglasögonen för att se vilka farbröder det var som satt på bänken utanför. In och plockade åt mig det jag skulle ha, sen ut för att låsa upp cykeln.

Samtidigt som jag låser upp cykeln så hör jag någon skratta/snyfta bortifrån "gubbänken" utanför. Eftersom jag inte hörde vilket av ljuden det var så blev jag lite nyfiken och tittade till. Det är en yngre kille som jobbar/praktiserar inne på Coop och som varje morgon brukar stå utanför och prata med gubbarna utanför. I samma veva som jag märker att han gråter så hör jag honom säga:

"Bosse är död!"'


Jag förstod direkt vem han pratade om. Bosse Andersson, han som alltid brukade sitta där utanför om mornarna med sin rollator och han som jag tittade efter innan jag klev in i affären. Han var alltid på gott humör fast man märkte på honom att han inte alltid mådde så bra. De gånger han satt och pratade med flera andra på bänken blev det bara att jag morsade, annars brukade jag stanna och prata lite med honom.

Bosse var materialförvaltare i mitt fotbollslag när jag var 16-18 ungefär. Han var den som gick runt och lättade upp stämningen när andra tränare var för seriösa i sitt jobb för att tänka på sånt.

Hade man gjort en dålig match eller rentav varit bänkad så minns jag att Bosse var den som lade märke till att man gick och hängde med huvudet efteråt och var snabbt där med några uppmuntrade ord och en hand på axeln.

När vi var på fotbollsresa till England med laget så minns jag att Bosse och de andra ledarna kom tillbaka från en pub- restaurangrunda en kväll. De hade varit på ett ställe som hette The Swan och där hade han köpt en liten sovenir till en av killarna som hette just Svan i efternamn. Kommer ihåg hans något blandade reaktion där, självklart var han glad över att få en liten present men samtidigt förstod han väl inte riktigt vad han skulle med den där svanen till!

Men det var så Bosse var, omtänksam och ville alla väl.

Med folk man inte träffat på länge så kan det ju bli så att man tvekar med att heja för att man tänker, "kommer de verkligen ihåg mig?". Så har det speciellt varit för mig då jag är medveten om att jag inte tog direkt störst plats i varken omklädningsrummet eller klassrummet. Med Bosse har jag alltid varit "Salle", vart vi än sågs och hur många år som än gått sen senast.

När sen Selma började skolan och man stannade till på Coop så blev det att vi träffades mer regelbundet. Han brukade ofta avsluta med "Var rädd om dig, Salle", med en nästan lite sorgsen ton och som om det skulle vara sista gången vi sågs.

Sista gången vi sågs så blev det bara ett hej, men det betydde att han hade folk omkring sig. Vilket var skönt att se, då han verkade ensam i övrigt. Coop-medarbetarens reaktion visade också på hur omtyckt han verkade vara.

När jag cyklade hem i den skinande morgonsolen så var det tur att jag hade solglasögonen på mig, för det kom faktist ett par tårar.


Vila i frid, Bosse.

Med sina syskon

Inte bara jag som har en blogg, Selmas klass har en egen blogg:

http://klass2a.se/

Kika in där!
Uppdateras nog lite oftare också....

Jobbigt läge...

Lite barnförbjuden skönsång....

...förra året?

Då var det dags för succeseriens andra säsong.

Samtidigt som man absolut ville ha en till säsong så är jag lite kluven....

Kan det verkligen bli lika bra??

Är det tillräckligt bra och intressanta artister med?


Lena Ph känns helt ok.

Timbuktu tror jag kan tjäna en hel del på årets säsong. Ska iaf bli mest spännande att se honom.


Men...

E-type...kan han ens sjunga?

Ledin, hur många ggr tror ni han tjatade om att få vara med i år efter att ha tackat nej förra året? Han ringde säkert redan efter första programmet..

Sen Wiehe, Eva Dahlgren och Laleh.....liksom...


Nja, jag vet inte.....

Hade hoppats på andra artister!